Hoppa till sidans innehåll

Resereportage från OS i Rio 2016


OS i Rio 2016

Under våren 2016 kom en inbjudan till SGVF från SOK. De bjöd en person från varje förbund, som hade deltagare på OS, på en tre dagars vistelse i Rio de Janeiro.

Det naturliga är kanske att ordföranden reser men jag ville ändå att styrelsen skulle säga sitt. Styrelsens åsikt var att jag var den som fick åka till Rio.

Perseus Karlström skulle tävla fredagen den 12 augusti på 20 km. Erbjudandet från SOK var att jag skulle resa den 11/8, titta på tävlingen den 12/8 och resa hem den 14/8. Jag tyckte att det var väldigt kort tid i Rio efter en så lång resa. Siw och Persy ville också stanna några dagar till så vi beslöt att hyra en lägenhet för några dagar till.

Flög från Kastrup 06.30 fredag 11/8 mellanlandade i Lissabon och var framme i Rio 20.55. Lokal tid 15.55. Drygt 14 timmar efter att vi lämnat Köpenhamn.

Jag hade fått hemskickat lite material, enkel ryggsäck, jacka, kortbyxor, två kepsar, solglasögon och två T-shirtar. Allt med OS-loggor, reklam och SOK.

Jag skulle bära dessa kläder under resan och hela vistelsen i Rio. Flera personer frågar om jag ska till Rio och vem jag är. På planet ser jag flera personer med samma kläder. Bla. en kille som jag känner igen lite men inte kommer på namnet på. Jag frågar om han ska tävla på OS, ja i spjut säger han. Ska du kasta kanske 80 meter frågar jag. En person bredvid (hans pappa) säger över 85 meter. Kim Amb visar det sig vara och han går inte vidare efter ett bästakast på 80.49.

Direkt efter passkontrollen står en man och vill köra mig i taxi till centrum för 130 real. Jag avstår. Ute i hallen finns flera bolag som kör samma resa för 100 real. I informationen säger de att det finns buss för 16 real. Jag tar bussen. Bussen är skramlig, kör fort och det tar tid men oj vad jag får se mycket på vägen in. Mycket kåkstäder, ruffigt efter flygplatsen. Försöker hänga med på kartan men får snart ge upp. Efter en timma kommer vi till en annan flygplats och då kan jag orientera mig på kartan igen. Husen blir bättre och bättre, tät trafik som ofta står helt still. Lisa Sund ringer. Lisa är min kontaktperson under vistelsen och den som har hand om oss observatörer. Hon undrar var jag är, alla andra som kom med mitt plan har anlänt. De tog taxi och det gick något fortare. Hon var imponerad över att jag tog bussen, hon visste ingen annan som gjort det. Att jag vågade, hur kan jag hitta och så vidare. Klev av bussen och fick leta lite efter hotell Arpoador. 19.40 är jag framme, Lisa väntar i lobbyn. Jag fick information, en T-shirt till och personlig inbjudan till lunch med kungaparet. Såg lite handboll på tv, SWE-SLO gick sedan ut och letade upp en affär där jag köpte yoghurt och bröd och 22 vykort. Gick utmed stranden tillbaks i mörkret, stora vågor. Somnade gott efter en lång dag och resa till södra halvklotet. Att jag befann mig söder om ekvatorn skulle jag bli varse senare.

Fredag 12/8

Har sovit lite oroligt och blivit väckt av telefon från Sverige, vårt nya kök var på gång. Jag hänvisade till Anders som var hemma.

Går ner till lobbyn 6.10 och får av Lisa veta att gången startar 14.30 inte 19.30 som jag trott och att platsen är en annan än den som stått i informationen.

Två personer från handboll och segling anländer.

Det regnar ute men de säger att det ska gå över om några timmar.

Äter frukost vid 7 den är ganska bra. Jag är lite orolig över vad man kan äta utan att magen ska protestera. Äter frukost ihop med friidrottens ordförande Björn Nilsson. Vi berör ev. samgående mellan våra förbund och ska prata mer senare. Pratar även med Bo Palm från bågskytte.

Jag väntar ut regnet, planerar tunnelbana och hur jag ska ta mig till gångens tävlingsplats. Går iväg vid 9 med paraply. Hittar T-bana, post och ett hyfsat cafe. Från min T-bana, Genaral Osario, som tidigare var ändstation är det byggt en ny linje ut mot olika arenor. Denna del är bara öppen för folk med biljetter till något evenemang. Jag köper ett tredagarskort som ger fria resor på t-bana och bussar. Jag kommer inte igenom biljettinsläppet för jag har ingen biljett till något evenemang. Hur ska jag kunna ha det när det inte är något inträde till gångtävlingarna försöker jag förklara. Det är lönlöst. Jag går upp över gatan och ner på andra sidan och försöker där. Den kvinnan förstår problemet och släpper in mig.

Det är mycket folk i rörelse och i vagnarna, som är nya och fina, är det fullsatt. Efter några stationer är det byte för dem som ska till olympiska byn, några går av. Efter ett tag får vi byta till bussar. Någon mil senare går alla av, ja alla utom jag och fem tyskar. Chauffören säger att vi är framme och att alla ska gå av. Nej säger vi, vi ska till gångtävlingarna och då ska man gå av efter ytterligare några hållplatser. Han fattar och kör vidare. Där alla gick av var vid Golfo Olympico. Det var många svenska som gick av för någon som hette Stenson skulle spela golf den da´n.

Jag och tyskarna, som också ska till gångtävlingen, stiger av och går och pratar de 2 km ner till banan vid stranden. Utmed vägen ner står det vägvisare med stora papphänder där pekfingret pekar ut vägen. En av tyskarna känner Bengt, de tävlade för samma klubb i Tyskland. Regnet har sedan en tid upphört och nu skiner solen. Banan är på en slät gata böjd som en banan, området heter Praia do Pontal. På 20 km går man 500 m och vänder alltså 20 varv. Avspärrningarna runt banan är mellan 5 och 10 meter från banan så det är svårt att komma nära. Jag ser en del gångare men inte Siw eller Persy. Jag ställer mig vid drickaborden vid Sveriges flagga för där måste ju Siw dyka upp till slut.

10 min. före start kommer hon, jag ropar och hon kommer ut till staketet. Vi hinner prata ett par minuter. Hon säger att Persy är nervös men båda är hoppfulla.

Starten går och 73 gångare väller förbi. Jag ser inte Persy första varvet dels för att det var så många och dels för att han gick i en väldigt blå dräkt, letade efter något gult. Persy är bra med i ca 5 km men sedan börjar han dala i fältet. Vid 15 km ser jag honom inte mer och förstår att han brutit. På domartavlan ser jag att han inte är utesluten. Jag står kvar och ser färdigt på tävlingen som vinns av två kineser. Av de 73 startande kommer 63 i mål, 6 blir uteslutna och 5 bryter.

Jag går runt och letar efter Siw och Persy men ser dem inte, de har åkt tillbaks till ”byn”

Det känns snopet. Persy som gjort så bra ifrån sig och som i sina bästa stunder kan mäta sig med eliten bryter på OS och jag vet inte varför. Vi hade ju förhoppningar om något stort, 10-bästa eller så! Det hade varit så bra för svensk gångsport och tänk att få svara alla som frågar vid frukosten ”hur gick det för din gångare” Jo han blev sjua på nytt svenskt rekord! Nu blev det inte så och vi får ta nya tag.

Tar mig tillbaks samma väg, äter lite efter en lång dag och går sedan på gatan vid Copacabana ner mot hotellet som ligger mellan stränderna Copacabana och Ipema. Kl. är runt 20 och plötsligt ser jag svenska och norska flaggor vid en restaurang. Det är svenska och norska sjömanskyrkan som slagit sig ihop och samarbetar med restaurangen.  De har flera Tv-skärmar där de visar sporter med svenska eller norska utövare. Stämningen verkar bra. Där utanför träffar jag Lisa och Anette Norberg, vi hälsar och pratar lite. På rummet sedan ser jag Brasilien-Australien (fotboll dam), vinnaren ska möta Sverige i semi. Lägger mig strax efter 12 och sover bra.

Lördag 13/8

Vaknar av ett sms. Lunchen på tisdag är flyttad. Ihop med resan blev vi inbjudna av Svenska ambassaden på lunch med ambassadören och kungaparet. Vi hade tre tillfällen att välja på och det enda datum som passade mig var tisdag 16/8. Lunchen var planerad till 13.30 men nu när Sverige gick till semi i fotboll och den matchen skulle spelas på tisdag 13.00 så insåg alla att detta går ju inte. Ambassadören och kungaparet och alla andra ville såklart se matchen. Sverige mot Brasilien på Maracana i OS slår ju det mesta.

Sms:et sa alltså att lunchen är flyttad till kl. 16.00.

Kollar med Lisa om de har biljetter till semifinalen men det finns bara några. Hon säger att jag ska försöka boka själv. Jag lyckas med det och är glad. Om tre dagar ska jag gå på fotboll och se Sverige mot Brasilien i semifinal på OS i Rio, stort.

Jag tittar på vad för svenskar som tävlar idag, Fogberg springer 10.05, SWE-POL i handboll 19.50. Äter frukost, skriver några vykort och går ut 9.00. Går runt lite där jag igår kväll gick i mörker, köper frimärken, orienterar mig i området och hinner tillbaks till att Fogberg ska springa. Hon går inte vidare. Via datorn köper jag biljetter till SWE-BRA på tisdag, mailar detta till receptionen som skriver ut min biljett.

Beslutar mig för att idag gå hela Copacabana. Kortbyxor, kortärmat, solglasögon, keps, karta och vatten.

11.45 står jag vid södra ändan och ser hela stranden i en båge framför mig. Först går jag på gångbanan, sedan nere i sanden, ibland i vattnet. Solen skiner men det är inte så varmt, fläktar gott från Atlanten. Jag går i lugn takt och stannar då och då för att titta på saker. Det är folk, vågor, musik, volleyboll, fotboll, barer, sandslott, solande och spelande människor. Pratar med Jehovas vittne. Värdarna för vinter-OS 2018, PyeongChang har en stor monter.

Efter 4 timmars sakta promenad slutar Copacabana med ett berg. Jag går in mot centrum, hittar metron, åker en bit byter till buss och stiger av nära hotellet. Köper vatten och äter bröd med chokladmousse. I receptionen berättar jag vad jag gjort idag. De tittar på mig och säger att jag är röd och frågar om jag smörjt in mig! Nej det har jag inte, tänkte inte på det! Jag blir lite orolig, tänk om jag bränt upp mig i ansiktet och på armar och ben. Går upp och duschar kallt och gnider in ordentligt med tvål. Har ingen aning om det hjälper men något måste jag ju göra. Går sedan ut och köper After Sun. Smörjer in mig, vilar en stund och går sedan ut igen. Tar Metron upp till den stora paradgatan Presidente Vargas. Det är fullsatt på tåget, får stå hela vägen. Det har nu mörknat ganska mycket och jag går en gata ner mot ett torg. Efter ett tag inser jag att det kanske inte var någon bra ide. Inga affärer, dåligt upplyst, skumma kvarter. En kvinna som sitter på trottoaren och som jag tror är en tiggare ler mot mig och frågar om jag vill ha lite kul! No, no. Jag ökar takten och går mot närmsta metro Carioca. Känns skönt att var på metron igen, jag var ganska orolig ett tag. Inte en människa i hela världen visste ju var jag var. Byter vid Cantagalo till buss som sedan kör till mitten på Copacabana. Jag letar upp den svensk-norska sjömanrestaurangen där jag får plats bredvid tre personer från Varberg och Kinna. Kinna ligger tre mil från Borås så vi hade en del att prata om tex. att världen är liten. På tv visar de SWE-POL i handboll, förlust igen.

Jag beställer en kycklingsallad och den visar sig vara stor. Skålen var som en halv fotboll. Jag och de andra tittar på den och vi undrar om jag ska orka äta upp allt. En norrman sitter bredvid och han säger att ”far min åt en så´n igår”

Åt han upp frågar jag? ”Nej men han kom rätt dypt i skåla” svarar norrmannen. Vi skrattar gott åt den roliga kommentaren.

Tillbaks på hotellet 00, det sträcker lite i ansiktet av solen och jag undrar hur det ska kännas i morgon, somnar gott vid 00.50

Söndag 14/8

Jag äter frukost med Björn Nilsson, Friidrottens ordförande. Vi pratar om ett ev. samgående av våra förbund. Björn tycker kanske att det gått för kort tid från förra försöket 2012 men han inser att det finns en logik i att gången ska höra till friidrotten. Vi bestämmer att vi ska få till ett möte under hösten.

Kom att tänka på det här med solbrännan, jag känner inget och är inte speciellt röd, skönt.

Jag har försökt ringa och maila Siw några gånger men inte fått någon kontakt. Detta var ju min sista natt på detta hotellet, de nästa tre nätterna ska jag bo ihop med Siw och Persy som skulle ordna en lägenhet. Via Lisa får jag reda på att Siw har ett nytt Brasiliennummer. Siw svarar och säger att de trott att de skulle få bo kvar i byn till måndag så de har inte fixat någon lägenhet förrän till måndagsnatt. Nu har jag plötsligt ingenstans att bo mellan söndag och måndag. Jag hör med Lisa och i receptionen om ifall jag kan stanna en natt till på egen bekostnad. Det går bra.

Jag har försökt hitta lämpliga idrotter att titta på men det är svårt. Var ligger anläggningen, när tävlar en svensk, hur kommer jag dit och hur lång tid tar det, vad kostar det? Dagens idrott får bli damernas maraton. Tar metron upp till Uruguania som är en station på Presidente Vargas. Här på paradgatan passerar tjejernas maraton. Jag vill gå österut för i den änden av gatan finns Olympic Boulevard med en olympisk eld. När man kommer upp ur underjorden är man oftast helt vilse med väderstrecken. Solen står snett uppåt i 90 gr vinkel mot gatan, kl. är 11.20 så om jag går åt vänster blir det väl österut.

Presidente Vargas består av 4 filer i vardera riktning, är spikrak och flera km lång. Den är nu helt avstängd, endast poliser, vakter och några löpande tjejer syns.

Plötsligt ser jag en satt man i svart kostym, svart hår, kortklippt på sidorna lite längre på hjässan. Han bär ett paraply. Mitt första intryck är att detta är en nordkorean och det visar sig stämma. Varje gång en maratontjej passerar, stannar han och vinkar med en liten nordkoreansk flagga. Det ser underligt ut, han passar inte in här.

Jag vill ta ett kort men vågar inte. När han efter ett tag, jag går en bit bakom honom, passerar ett övergångsställe där det står tre unga vakter, frågar de om de får ta selfies. Han ler och säger ok. Då passar jag på att ta ett kort också. Lite längre fram får jag se en underlig figur. Han har en hatt med vikingahorn och fullt med märken på, en blåvit jacka som det står Marieby på!

Jag glider upp bredvid honom och frågar hur det är i Sandviken numera? Han vrider på huvudet och tittar häpet på mig.

 Är du från Sandviken säger han på bred jämtländska.

Nej, från Borås men jag har varit i Sandviken, Marieby, Rödön, på Hofvallen, i Lit, Häggenås, Storhögen, Föllinge, Ottsjön många gånger.

”Dä ä som jag få hemlängtan”

Jag har ju tävlat många gånger i Jämtsnoan och besökt dessa platser.

Vi pratar länge och väl. Han känner Elisabeth Wahlström som han rest ihop med i samma grupp till flera mästerskap. Han känner Siw, Persy och Ato, Eivor och Gunnar Plantinger, Jan och Bo Olsson och många fler.

Han använder DN:s OS-bilaga för att hålla reda på var och när det tävlas. I fredags hade han varit på den plats där det först var tänkt att gångtävlingarna skulle varit men där var det tomt. Då var det försent att ta sig it till Pontal.

Han missade därmed gångtävlingen på 20 km som han alltid brukar se. Damernas 20 km och Herrarnas 50 km skulle han inte missa.

Han pekar på centralstationen tvärsöver gatan och dess torn och säger, jag bor här bakom så det är bara att titta efter tornet så vet jag var jag bor.

Men, säger jag, stationen ligger väl 1 km åt andra hållet och på denna sidan gatan.

Nej säger han, den ligger där.

Jag är säker på att han har fel men bryr mig inte om att käfta emot. När vi skilts åt går jag över gatan och tittar in i ”hans station”. Till min förvåning är det centralstationen! Efter en stunds studerande av kartan och gatunamn utanför går det upp för mig vad som är fel. Jag befinner mig söder om ekvatorn och solen ska då stå i norr kl. 12! Jag har helt enkelt gått västerut när jag trott att jag gått österut!

Dags för nästa sevärdhet, Carioca-akvedukten. Akvedukten byggdes på 1700-talet för att föra färskvatten från Cariocaälven till stadens befolkning. Den är ett fint exempel på kolonial arkitektur och ingenjörskonst. Den byggdes 1750 och gjordes om 1896 till en spårvagnslinje. Över 20 bågar i botten och lika många i en andra våning. Strax bredvid ser jag en byggnad som ser ut som en vulkan, vet inte vad det är men jag tror att det var bostäder, jag fotar. Jag återkommer till denna byggnad som visade sig vara den katolska katedralen i Rio.

Inför OS har man byggt en ny spårvagnslinje som går från centrum ut till ett område som tidigare var skumma kvarter. Vagnarna är fina och det går mjukt och bra, dock är det mycket folk och trångt. Jag åker ut till ett stort torg framför Parados Museo. Där är mycket folk i rörelse. Uppträdanden, musik, serveringar och mycket mer. Jag vill åka spårvagnen tillbaks men då hela sträckan och också sitta vid ett fönster. Därför går jag tre hållplatser ut till ändstationen och väntar. Efter 30 minuter kommer en vagn, jag är nästan först på och får en fin plats. I början kör de en annan väg bland gamla förfallna fabriker. Här var det nog tänkt att det skulle byggts nytt men det var inte klart till OS det var tydligt.

Vi passerar flera hållplatser men vagnarna är fulla så ingen kan gå på. Perrongerna är också fulla av folk som vill åka med vi bara körde förbi.

Jag går av vid Candelaria och promenerar sedan ut till Olympic Boulevard, dit jag skulle gått igår. Det har mörknat och även här är det mycket folk. Jag ser elden och lite annat som har med OS att göra.

Eftersom jag är på rätt sida av Rio för att komma till Maracanastadion så åker jag metro dit. Ser stadion på håll, försöker bilda mig en uppfattning av hur det ser ut. Tillbaks igen men nu kliver jag av vid Botofago. Där någonstans ska den yachtclub ligga  där ambassadören har mottagning efter matchen på tisdag. Letar en stund men hittar inte cluben.

Åker mot hotellet, kliver av och köper vatten en hållplats för tidigt och strax senare ser jag nästan hela svenskgänget från mitt hotell sitta vid en uterestaurang. De firar Stensons silver.

Pysslar och packar samtidigt som jag får rapporter från Tele2-arena. Elfsborg leder med både 1-0 och 2-1 men det slutar 2-2 mot Djurgården.

 

Måndag 15/8

Äter frukost med Mats Tibbelin från badminton. I frukostrummet sitter också Ulla Gustafsson simning, Jan Kårström och Tomas Johansson brottning, Stefan Rahm segling samt någon från golf. Man diskuterar om att det varit svårt att komma in på arenorna. Han från golf klagar på kläderna vi fått, han kan inte använda dem när han tittar på golf för t-shirtarna har ingen krage. Ja vi har olika typer av problem i olika förbund!

Går ut vid 10, efter att ha pratat en halvtimma med Björn Nilsson igen. Siw och Persy har bott på ett hotell bara två kvarter från mitt, de fick inte vara kvar i olympiabyn.

Träffar dem och så går vi till lägenhetsförmedlingen, ställer väskorna och ger oss av mot Kristusstatyn. Metro sedan buss. Väl framme vid 14-tiden, säger de att nästa tåg upp går kl. 17.00 men de har minibussar som kör ända upp. Den branta tågbanan upp är ju en stor del i upplevelsen så den vill vi inte missa. Tågen går dock då och då upp och kommer ner. Det visar sig att det är förbokade resor som gör att det är fullt till kl. 17. Siw som är en framåt och världsvan person pratar med en tjej som tar emot biljetter. Hon lyckas övertala henne om att ifall det finns några platser lediga så kan vi få dem! Vi kommer med nästa tåg, helt otroligt.

Det går brant uppför och är krokigt, utsikten blir mer och mer otrolig.

Väl uppe är vi 710 meter över havet, Kristusstatyn är stor och utsikten åt alla håll hänförande. Vi ser många av tävlingsplatserna. Maracana långt bort och litet. Det är väldigt mycket folk här och man får trängas hela tiden. Det ligger mattor på marken som folk lägger sig på, på ryggen. Detta för att de ska kunna fotografera statyn ordentligt. Den är stor och vi är nära så att få med hela utan att falla baklänges är svårt. Efter 1 timma däruppe är det dags att åka ner, det är långa köer till tågen men det fixar Siw. Hon går fram till vakten och säger att deltagare i OS har företräde! Vakten köper det och jag skäms när vi går före hela kön.

När jag och Persy står och väntar på Siw frågar jag honom vad som egentligen hände i fredags. Han säger att han tog slut, orkade inte. Under vistelsen i Mexico hade han fått i sig någon mask som gjorde att orken tog slut. Enligt Siw senare så fick de reda på detta kort före. En behandling som tog bort masken skulle antagligen tagit så hårt på Persy att han inte skulle hinna återhämta sig inför OS.

Vi och speciellt Persy är hungriga. Persy hittar flera träffar på restauranger längre upp på vägen och det passar mig bra för i min guidebok står det om ett vackert litet torg från kolonialtiden med färgglada byggnader som ska ligga åt det hållet. Snacka om västgötaklimax! Torget, Largo do Boticario, ligger inne bakom husen, mörkt, schaskigt, förfallet. Man kan se på några hus att de haft lite färg för länge sedan. Ingen sevärdhet precis men i boken var det en stor grej.

Vi går uppför ganska rejält en bit på en sidogata följande Persys  gps men vi blir mer och mer tveksamma, kan det verkligen ligga någon restaurang här? Vi hittar inget och vänder. Tar bussen och hittar efter ett tag ett ställe att äta på.

Persy börjar vifta och jag undrar vad han gör. Han ser myggor och är rädd för zikaviruset. Jag ser inga myggor och har inga sett och inte tänkt på det heller. Gå in på toaletten så får du se säger Persy. Jag gör det och där på väggarna sitter det små myggor.

Sedan åker vi och hämtar väskor och nycklar och tar oss till vår lägenhet. Den  ligger på 10 våningen, är enkel men helt ok. Vi tittar på stavhopp och 800 m innan vi lägger oss.

Tisdag 16/8

Telefonen ringer kl. 06, det är köksleverantören som ska leverera vårt nya kök. Han får Anders nummer.

Idag ska jag på fotboll. Gemensam buss går från hotell Othion, där SOK-ledamöterna bor, kl.11. Jag är där i god tid och sätter mig i bussen. En efter en kliver folk på, den ena kändisen efter den andra. Björn Eriksson, Christian Olsson, Jörgen Persson osv. En kvinna jag inte känner igen frågar om det är ledigt bredvid mig, hon sätter sig och presenterar sig som Mervi Karttunen, vice ordf. i SOK. Oj, tänker jag varför sätter sig en sådan höjdare hos mig. Hon frågar vem jag är och om min bakgrund och vår verksamhet i Gångförbundet. Hon visar intresse och jag gillar verkligen hennes sätt. Bussen går mot Maracana i den alltmer tätnande trafiken. Vi parkerar en bit ifrån och går i samlad trupp i 20 min. Många brassar håller upp sina händer med 5 och 1 fingrar uppe när de ser att vi är från Sverige. Sverige fick ju stryk med 5-1 i gruppspelet mot Brasilien. 25 minuter före matchstart ställer vi oss i kön. Den är lång och går fram och tillbaks i ett virrevarr. Vi hinner aldrig tänker jag. Men det går fint framåt. Efter biljettchecken ska alla väskor genom detektorer. 12.50 är jag inne, fantastiskt att det gick så fort.

Eftersom jag bokat själv sitter jag inte ihop med de andra.

Hittar min plats, solen steker på och jag bävar för att sitta här i 90 minuter. Fullt med folk och ett himla liv. Det strömmar in folk på läktaren och så håller det på hela första halvlek. Sverige får mest försvara sig, Brasilien har flera bra chanser men vi håller emot. 0-0 i paus. Jag behöver kissa, hittar en kö till en toalett. När jag står där kommer en pappa med sin son, han går före alla, drar ut en hög med papper och slänger i ett hörn. Sedan får pojken kissa där! Folk ropar och gormar på pappan, han svarar, det blir hotfullt men så går han bara.

Andra halvlek likadant, Brasilien pressar men Sverige sticker upp någon gång och har någon riktigt bra målchans. 0-0 förlängning. 0-0 fortfarande. Straffar.

Efter 4 straffar står det 3-3. Otroligt jubel vid varje brasiliansk mål, burop före Sveriges straffar, dödstyst vid varje svenskt mål.

Femte straffen, ett stigande förväntansfullt sus på läktaren när Andressa springer fram och skjuter, Lindahl räddar, det blir dödstyst.

Kraftiga burop när Lisa Dahlkvist ska lägga Sveriges femte straff. Hon sätter den och om det var dödstyst efter Andressas straff så är det dubbelt så tyst nu. Ja förutom spridda jubel bland svenskar på läktaren. Sverige är i OS-final.

Folk börjar direkt lämna läktaren. Jag springer med svenska flaggan högt genom läktaren och ut till samlingsplatsen. Alla svenskar är väldigt glada. Vi får många gratulationer från besvikna brassar. Kl. är nu 16.40 och ambassadörens mottagning skulle börja kl. 16.00. Tur att man åker med alla andra som ska dit.

Kvinnorna sitter och smusslar på bussen, de byter om och piffar upp sig. Jag byter också. Det har varit varmt och svettigt även i t-shirt och kortbyxor. Byter till ren t-shirt och långbyxor. I inbjudan står att klädcoden är Sporty Casual.

17.30 kliver vi av bussen utanför Iate Clube Salao Nobre. Jag är lite nervös inför att kanske hälsa på kung och drottning och ambassadören. Det blir dock inga problem. En värdinna hälsar oss välkomna med en drink och sedan går folk bara omkring och pratar och plockar av det som bjuds runt på små fat. Går runt lite och ser plötsligt kung och drottning på lite håll. Folk har samlats runt paret. Kungen är kortare än jag trott. Jag har varit nära honom en gång tidigare när Anders fick ta emot ett diktpris.

Ambassadör Per-Arne Hjelmborn hälsar oss välkomna och talar en stund. Mycket handlar om damernas insats för några timmar sedan. Peter Reinebo talar också. Jag börjar pratat med en man som heter Stefan Martinsson. Han är duktigt på att suga åt sig från alla servitörer som går förbi med småtugg. Han har bott i Rio i 30 år, har en lägenhet i Göteborg och brukar åka hem 2 gånger per år. Han frågar om jag kommer från Borås (känner igen dialekten). Det visar sig att han är född i Borås och bodde där sina första 20 år. Världen är liten och den blir ännu mindre när han säger att han bodde på Hansinggatan på Hulta. Detta är 500 meter ifrån där jag bor! Vi står länge och pratar om allt möjligt, Brasilien, politik, idrott m.m.

Efter lite mer mat ur olika grytor börjar folk dra sig hemåt. Några friidrottare stannade inte länge för de skulle ut till friidrottsstadion. Funderade på att hänga med men de hade inga biljetter till mig och inga fanns att köpa. Tänkte åka med ändå bara för att se stadion från utsidan och området men de avrådde mig bestämt från detta. Stadion låg ute i ingenstans och runt omkring var det väldigt osäkert att gå ensam, speciellt när det var mörkt.

Jag tackade ambassadören och även en kvinna, som jag inte skrev upp namnet på, för en trevlig kväll. Pratade en stund med henne, hon jobbade på ambassaden i Brasilia och kunde berätta mycket om denna märkliga huvudstad. Hon hälsade mig välkommen till ambassaden om jag kommer till Brasilia och då även en guidad tur i sta´n.

Alla andra gäster väljer taxi hem men jag åker buss som vanligt. Framme i bussarna finns kraftiga trånga vändkors som det är helt omöjligt att ta sig förbi utan att öppna korset. Mitt kort fungerar inte. Chauffören vill släppa in mig ändå men vändkorset är kameraövervakat så han kan inte göra det. Detta problem har de löst genom att låta folk gå av och gå till en bakre dörr där man kan gå på! Så lät han mig göra!

Onsdag 17/8

Vaknar 07.15. Siw och Persy går ut för en träningsrunda. Jag sprider ut mina saker och packar ordentligt för hemresan.

Vi går ut, jag med min väska. Persy tycker att jag reser ”lätt.” Igår hade Persy visat mig en man som sålde något från en vagn. Vi var mätta då men Persy sa att det måste jag absolut prova innan jag åker hem. Det hette Tapioca och bestod av en pannkakassmet som omslöt bananer, jordgubbar och chokladsås.

Efter att ha lämnat in min väska på centralstationen gav vi oss av till gamla centrum av Rio. Vi strosar runt på 15 novembertorget, tittar på hus kyrkor och så äter vi Tapioca. Det var gott. Jag har varit skeptisk till att äta vad som helst här i Rio men efter hand förstått att det inte är farligt.

Vi är inte så långt ifrån akvedukten som jag besökte i söndags och den märkliga toppiga byggnad som jag trodde var bostäder. Vi går dit. Det visar sig vara Catedral Metropolitana do Rio de Janeiro eller Catedral de São Sebastião do Rio de Janeiro. Den är säte för Rio de Janeiros ärkebiskop. Katedralen är tillägnad Sankt Sebastian, stadens skyddshelgon. Den byggdes 1964-1979 och har en diameter på 96 meter och är 75 meter hög. Den rymmer 20 000 människor stående.

Vi ser fortsättningen på den nya spårvagnslinje som jag åkte tidigare. Arbetare håller på och bygger plattform och förbereder spårläggning. Lite miss i planeringen alltså, det skulle varit klart till OS.

Jag har läst på om ett berömt konditori, vi hittar det och utbudet var enormt. Vilka kakor och bakelser. Vi kan inte motstå att prova två godsaker.

Tillbaks till centralstationen. Säger hej då till Siw och Persy och kliver på ett tåg mot flygplatsen 15.14. Tåget är fullt, jag får stå, folk, bagage, vagnar, barn, ja ett jäkla liv. Jag får byta till buss vid Olaria. Det tar lång tid innan det kommer någon buss, jag tittar på klockan och blir lite orolig. Bussen har en egen väg i något som liknar en betongränna. Här får bara bussar köra.

Måste byta buss en gång till och får vänta ytterligare. Till slut är jag framme på flygplatsen. Tiden för incheckning har passerats, jag hastar dit och de säger att jag är sen. I ryggsäcken har jag en pinne med en svensk flagga på. Vakten säger att den får jag inte ha i handbagaget.  Pinnen var lite spetsig i ändan och kunde användas som ett vapen! Ok, jag bryter av pinnen och stoppar ner delarna i väskan. Inga köer i säkerhetskontrollen och jag bedömer att jag har lite tid över. Jag är genomsvettig är har absolut ingen lust att sätta mig på planet så här. Går in på en toalett och tar av mig allt utom kalsonger. Jag har förutseende nog packat reskläder i handbagaget. Blaskar av mig i kallt vatten, försöker kola ner. Det kommer in folk då och då och de tittar konstigt men jag bryr mig inte.

Vi lyfter 18.00. Jag sitter bredvid en norrman som somnar direkt, snarkar och vaknar bara en gång på vägen till Lissabon. Han missar maten. Byte i Lissabon och efter ytterligare några timmar landar vi i Köpenhamn. Tåg till Triangeln i Malmö. Tågvärden uppmanar alla att sitta ner, allt bagage ska vara på hyllorna och inget i gången. Märks att jag är tillbaks i Sverige! Jag går sedan ett par km till stationen och tittar samtidigt på olika saker.

Äter köttbullar och potatis på stationen, väldigt gott efter allt konstigt senaste veckan.

Bilen står kvar i Eslöv och innan jag lämnar Eslöv tar jag kort på ”Stenberget” som ska bli motivet på årets julkort.

Jag har varit med om en fantastisk resa, träffat många människor, sett och upplevt många saker.

Kittlar lite att åka till Brasilien och Rio igen och då även ta en tur till Brasilia.

Stort Tack till SOK och SGVF för att jag fick möjlighet att resa till Rio de Janeario.

Från mina noteringar

Börje Hansson

Uppdaterad: 21 MAR 2017 14:02 Skribent: Barbro Lindgren
E-post: This is a mailto link

Förbundsmöte knapp (1).png

 

Postadress:
Svenska Gång & Vandrarförbundet
Nedre Kaserngården 5
415 28 Göteborg

Kontakt:
Tel: 0317266113
E-post: This is a mailto link

Se all info

tillsammans för fler i rörelse.png

Gångpolare 600x300 annons.gif

svenskt_friluftsliv.png

Stada-Sverige-logo.png

Luften_ar_fri-logo-RGB.jpg

vision & motion.jpg

Annonsera Här.png