Hoppa till sidans innehåll

Perseus skriver om VM-bragden

11 NOV 2019 23:16
Perseus skriver med egna ord om bragden i Doha då han tog Sveriges första VM-medalj i gång på herrsidan och hur det var att bli känd över en natt.
  • Uppdaterad: 11 NOV 2019 23:16

VM i Doha

Natten den 4:e oktober förändrades mitt liv! Eller förändrades kanske inte egentligen är rätt ord, jag gjorde ingen förändring med mitt liv. Jag bodde fortfarande kvar i Eskilstuna, rakade mig fortfarande med kniv och höll fortfarande på med den idrott jag älskar och nu hållit på med i över 20 år. Det som däremot förändrades, var hur många, både i Sverige och i världen, som kände till namnet Perseus Karlström! Jag hade som svensk, uppvuxen under kalla vintrar och modesta somrar, erövrat en medalj i ett globalt mästerskap i en global idrott under precis motsatta förhållanden i öknen i Mellanöstern. Det låter nästan surrealistiskt, men alltså absolut inte omöjligt!

Det pratas ofta om att ”sporten behöver en fixstjärna”. Jag har aldrig riktigt förstått innebörden av dessa ord, men nu kan jag definitivt säga att jag har en bra bild av vad de faktiskt betyder! Från att, som gångare, ha blivit omskriven i lokaltidningen här i Eskilstuna, till att bli omskriven inte bara av Eskilstuna-kuriren, utan av alla Sveriges medier och troligen få en publicitet inom loppet av några få veckor som är större än den publicitet som sporten fått de senaste 20 åren, säger en hel del! Att jag själv, som centrum i all denna uppmärksamhet, blivit rikskändis, är något som är omöjligt att föreställa sig.  Att folk i Eskilstuna vet vem jag är, är en sak. Men att få brev och meddelanden från människor runt om i Sverige som jag inte har någon aning om vilka de är, är helt galet! Det gör mig också väldigt rörd och är något av det finaste jag upplevt! Gratulationer och hälsningar från höger och vänster, blommor från grannar jag aldrig träffat innan och helt plötsligt en positiv inställning till min idrott, som jag fått kämpa om för att få under hela min karriär! Så om detta nu är vad som skulle kallas en förändring, ja, då förändrades mitt liv den där natten den 4:e oktober!

Det är sällan uppladdningen inför en tävling går smärtfritt och utan skavanker och så var fallet även denna gång. Träningen uppe i bergen i St. Moritz i Schweiz gick riktigt bra och jag hade precis avslutat ett ruggigt intervallpass. På näst sista repetitionen kände jag att det började göra lite ont i vänster framsida lår, men tänkte inte något mera på det förrän jag gjort sista intervallen och passet var klart. När jag väl började med min nedvärmning gjorde det dock ont och det visade sig senare när jag besökte fysioterapeuten på plats att jag fått en sträckning av grad mild i min framsida. Exakt 4 veckor till start på VM och minst sagt frustrerande, däremot inte på något som helst sätt oroande! Jag är väldigt bekväm med den alternativträning jag gör när jag inte kan gånga och då jag fått sträckningar, och även bristningar, förut har det gått snabbt att läka och jag varit tillbaka i full träning inom några dagar. Då VM ändå var så pass nära i tiden tog vi det säkra före det osäkra och några extra dagars återhämtning, men, återigen, var jag tillbaka i fullbelastning en vecka senare.  Detta skedde sista veckan på höghöjd innan det var dags att åka tillbaka till Sverige för de sista förberedelserna innan ”den långa arabnatten” den 4:e oktober.

Hemma i Eskilstuna hade jag samarbetat med gymmet jag tränar på, Gym Munktell, och vi hade ställt iordning ett rum med ett rullband i mitten. De kommande 2 veckorna spenderade jag 7 tillfällen i detta rum om 2,5x4m, som med hjälp av element och byggfläkt var det vidrigaste utrymme jag någonsin vistats i! Innan jag satte igång mina träningspass på 60 minuter blöttes väggar och tak ned med några liter vatten och på så vis kunde jag driva upp luftfuktigheten i rummet till vidriga nivåer och sedan var det bara att sätta igång att svettas! Med en temperatur som varierade mellan 30-33 grader beroende på ”rummets dagsform” och en luftfuktighet som i slutet av passen var på runt 80 % var det den absolut tuffaste träningen jag hittills utfört! Svettkapaciteten ökade stadigt med antalet pass och stabiliserade sig mellan 3,3 - 3,6 liter/timme den andra veckan! Att jag alltså sedan under loppet i Doha gick ner 5 kilo, var snarare högst väntat, än något som kom som en chock…

Förhoppningarna var förstås riktigt stora och jag visste att formen utan tvekan var tillräckligt bra för att kunna vinna! Det enda som skulle kunna ställa till det var just det där som stavas klimatet. Även om jag var väl förberedd, och inte osannolikt bäst förberedd av alla, så var det ändå med otroligt stor respekt för klimatet jag ställde mig på startlinjen. Det gällde att hålla huvudet kallt, i dubbel bemärkelse, och låta tävlingen utspela sig själv och endast verka som en statist så länge som bara var möjligt. Tempot inledningsvis var otroligt konservativt, men trots detta drogs fältet ut direkt och favoriter började falla ifrån redan efter några kilometer. Upp mot passeringen av 5 km när jag kommit igång, känt efter och spanat in konkurrenterna, infann sig samma härliga känsla som på Europacupen i Alytus i maj. Jag kände mig löjligt bra och visste att det skulle räcka otroligt långt denna natt! Loppet hade även hittills utspelat sig precis som det var tänkt. En långsam öppning med ett stadigt ökade tempo. Vad jag inte räknat med var att den is jag hade i kepsen samt i ”iskorven” runt halen smälte betydligt snabbare än väntat. Detta var dock lätt löst genom att jag istället för vartannat varv, bytte till en ny korv och keps varje varv. Att några okända, men även kända namn, skulle prova sin lycka tidigt i loppets skede är något som alltid händer, men det var ingen som var uppe och anförde några meter före klungan speciellt länge, innan de fångades in och sedan ramlade hopplöst ner genom fältet. Vad som däremot var förvånande var att den på förhand favorittippade japanen Toshikazu Yamanishi gick upp och gjorde ett seriöst ryck redan vid 8 km! Jag svarade direkt när detta hände, men fick omgående order från min tränare Brent från Australien, att hålla mig lugn och till taktiken! Sagt och gjort lämnade jag Toshikazu ifred och backade ner till en nu bildad klunga om 4 man. Kommande 2 km, upp till 10 km, drygades avståndet ut och växte 18 sekunder, men slutade sedan att växa och klungan tog faktiskt in en eller ett par sekunder varje varv upp till 14 km. Avståndet var nu nere på ca 14 sekunder och sanningens ögonblick var kommet. Det var nu min avslutning skulle komma och det var nu jag skulle gå ikapp och förbi Toshikazu för ett hägrande VM guld!

Till min förvåning, och det positivt, var det ingen som hängde på när jag växlade tempo och uppe på en silverplats hade nu min jakt på japanen börjat. Japan hade såklart stenkoll på vad som hände bakom, så det kom ett direkt svar från Toshikazu och följande 2 km ökade vi faktiskt tempot lika mycket och gick jämnt. Kommande varv, som också var mitt snabbaste, tog jag in 2 sekunder, men det var mentalt tärande att han kunnat svara och trots att jag gått ifrån och spräckt klungan totalt så hade jag bara lyckats ta in 2 sekunder på 3 km. Det var vid detta tillfälle, 3 km från mål, som Japan vann sitt första VM guld på 20 km. Samtidigt som jag verkligen började få problem i värmen med att huvudet börjat ”koka” så blev jag även mentalt besegrad, vilket gjorde att den sista biten in mot mål verkligen blev en kamp för att överleva. Jag var mycket väl medveten om att Vasiliy Mizinov, tävlande under neutral flagg från Ryssland, jagade bakom. Vad jag däremot inte visste var att han kom snabbt, riktigt snabbt. Det är tveksamt om tider om avstånd bakåt i detta skede faktiskt hjälpt, för när vi precis skulle gå ut på sista varvet, och Vasiliy passerat mig, så grävde jag så djupt som jag aldrig gjort förut för att försöka hålla mig kvar och svara. Hans avslutning skulle visa sig vara loppets snabbaste kilometer, och även om jag gjorde en rejäl upphämtning och ökade tempot igen, så orkade jag ”bara” hänga på i 700 m innan jag fick se mig besegrad och var tvungen att släppa. Jag var dock glad, otroligt glad, och hade lyckats få tag på 2 stycken små Sverigeflaggor med 600 m kvar av tävlingen. Nog var det en märklig händelse och upplevelse, men det kändes som att jag fick extra stryka när jag greppade dessa flaggor! Som 3:a och bronsmedaljör, men med smak av guld, korsade jag mållinjen mer än utpumpad. Att jag var på väg att svimma är ingen underdrift, men med stöttning av medicinsk personal och några andetags återhämtning kunde jag ändå fira ordentligt och njuta av tillfället till fullo!!!

Perseus Karlström

VM-Brons 20km Gång – Doha, Qatar oktober 2019

Skribent: Birger Fält
Epost: This is a mailto link

 

 

Postadress:
Svenska Gång & Vandrarförbundet
Nedre Kaserngården 5
415 28 Göteborg

Kontakt:
Tel: 0317266113
E-post: This is a mailto link

Se all info